...Är att man aldrig kan vara riktigt nöjd. Det finns alltid någonting man kan klaga på, och någonting man skulle vilja ha annorlunda. Gustav åker till London idag, ta med mig! Coldplay är över, och jag saknar Chris Martin. Han har skrivit lite om Stockholm-spelningarna i bloggen på deras hemsida, och det är svårt att hålla tillbaka tårarna.
Jag har inte berättat hur det var, men jag tror samtidigt att man omöjligt kan beskriva en sådan mäktig känsla man hade från klockan 20:45 - 22:30, onsdagen den 17/9 2008. Jag kan dock säga, och jag tror att alla kan förstå den här känslan, att det var något av det bästa jag gjort i mitt liv. Jag är otroligt glad att vi åkte upp till huvudstaden för att göra det här. Och jag är även otroligt glad för att jag hade otroligt good-time med de personer som jag åkte med. Anna, Camilla, Stran och Per (vårt lilla svarta får) och sedan Filippa och Nikki, gjorde vistelsen oförglömlig. Tack för det!
Trots detta är jag inte nöjd. Jag ska sluta laxa, eller ja försöka i allafall. Och idag, när jag egentligen vill ha en ledig stund för mig själv ska jag jobba. Men det är i och för sig bra, pengamässigt. Jag fick lönebeskedet idag, och det värmde ända in i hjärtat. Trots att man bara har ett tiotal kronor just nu kommer de att multipliceras i massor inom 4 dagar. Tack!
Skola imorgon, och det ser jag fram emot. Jag och bohemian hade tänkt ta tag i gymmandet på eftermiddagen. Jag ska nog repa också, med Linus och Johan, och det är någonting som gör mig lycklig. Musiken. På torsdag spelar förresten Ellen, aka Only Betty, på rumett. Komsikomsi!
Nu har jag lite andra saker att se fram emot också. Alphabeat spelar i oktober i Lund, troligtvis en höstlovsresa, en sportlovsresa. Nu när jag tänker närmare på det.. Jag är visst det jävligt nöjd!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar