"Poupe de sin Poupe de son"?

I och med att jag redan nu har fått rese-seperations-ångest, vilket är konstigt eftersom vi inte ens har åkt än, så börjar jag att blicka framåt. Jag fick ett mejl ifrån Sebastian Giese, där det stod namn och mejladresser till våra tyska värdvänner som vi kommer att bo hos i vår. Julianne Witt heter min, hon är kanske trevlig. Måste googla det och se ifall det kommer upp någon bild på en liten tysk flicka i lederhosen!

Jahap, så bra gick det! Fick bara upp en bild på en rödhårig kvinna, i en photostudio eller på röda mattan. Hela tiden! Jag får väl rita mig en bild i huvudet helt enkelt. O nej lille vän det ska du inte göra det kommer bli galet! Särskilt när du är så övertrött som du är..

Jag har i alla fall packat färdigt, och nu ska jag bara gå och lägga mig. Det borde ju inte vara särskilt svårt egentligen? Först måste jag bara berätta om hur jobbigt det är att gå på olympia när man ska dela ut rosor. Alla har delade lektioner och man får gå fram och tillbaka hela tiden och upp och ner för alla trappor. Det är extremt jobbigt när man inte har sovit särskilt mycket. Okej, nu har jag klagat tillräckligt och det är dags för mig att sova. Njuta av den veckan som kommer, ni kommer inte höra av mig på ett tag skulle jag tro. Jag kommer nog att umgås med Pierre, Michel, Pepinót... (ja, tänk er alla namn från gosskören eller chocolat så kommer ni på resten).

Adios lovers!

För att hedra mitt hemland för den kommande veckan, tänker jag läna till en låt jag lyssnade sönder när jag var liten. Jag kommer nog att sjunga den en del den här veckan tror jag, "poupir de sin poupir de son!"