Igår blev det en snabb fika efter jobbet med Stran (eller Strrrrrrrån som Axel säger) och Emil och sen var det bara att sätta sig framför skrivbordet. Det är jobbigt att plugga när man vet att det inte har ett slut. Man jobbar och jobbar men det känns inte som att man blir färdig med någonting. Då är det bra med lite pauser, så vid halv 11 (kvällen) gick jag till parken för att möta Nicole. Jag trodde inte att jag skulle vara så rädd. Jag klarade av att gå till soprummet, åka ner i personalrummet och gå hem från bussen själv utan att få panik. Men att gå på en stor, upplyst grusväg, omringad av stora träd och av mörker, så blir man inte så Jason-pepp. Inte för att man någonsin skulle vara pepp på att möta en retarderad, psykiskt störd eremit, som dessutom är en seriemördare på heltid. Men ändå!
Jag överlevde trots allt, och idag är en ny dag.
Städa Rummet- Plugga svenska, engelska, japanska, italienska, nk, psykologi
- Rensa ut garderoben
- Jobba
- Konsert på Multiteket
Hade det varit sommar hade jag nu sjungit "vilken härlig dag", men när jag kollar ut försvinner all min glädje. Det får bli en annan gång istället. Adios!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar