Jag har alltid varit lite rädd för vårt område när det är mörkt. Det finns mängder av små gångar och stora buskar som kan gömma vad fan som helst i sitt mörker och under sin grönska.
Det värsta är när man går hem från bussen på nätterna. Nerverna är lugna ända tills den stunden då busschauffören stängt dörrarna och kört därifrån, då tystnaden lägger sig. Det är en obehaglig tystnad som får en att titta bakåt otaliga gånger för att försäkra sig om att man inte är förföljd. Och då ska vi inte prata om parkeringen! Alla garagen ser skräckinjagade ut där de står uppradade och man vet inte vad som finns där inne. Hjärnan kan fantisera upp de värsta sakerna när man är rädd, trots att man inombords skriker åt den att sluta.
Jag kommer aldrig att glömma vad pappa sa en gång när jag berättade att jag såg en man gå och titta upp i himlen när jag kom gåendes på natten (02:30).
"Om du bara visste vad man kan få se om man ställer sig gömd i ett fönster på nätterna i sådana här områden, det tror man inte!"
(Pappa är för övrigt den som en gång sa "Kajsa, mörker är bara lite mindre ljus!" när jag låg och beklagade mig över att han släckte lampan.)
Nej vårt område består av en sandlåda med tusentals lekande barn (overkill) och skvallrande, nyblivna mammor och pappor som står och klipper häcken i bar överkropp. Ungefärligen så, fast ändå får jag creeps längs hela kroppen så fort solen går ner och man går ensam genom mörkret.
Sista biten slutar alltid med att mitt hjärta slår så snabbt så att jag tvingas att springa. Men vad gör det, lite motion har väl aldrig skadat?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar