revolutionary boys

Efter att jag efter ett flertal upprepade gånger har somnat på min anteckningsbok, där jag i dvalan kluddat ner någonting som inte är läsligt, har jag nu offrat min morgondaliga analys till den mörka sidan. Jag måste acceptera att den inte kan bli så pass fulländad som jag vill att den ska bli. Svälj och gå vidare.

Även ifall det är skönt att vara ensam hemma, hade jag en bra känsla inom mig när hela familjen satt vid matbordet för 2 timmar sen och åt kvällsmat. Det är väldigt sällan vi äter tillsammans, och det är väldigt sällan varenda parvel i klanen Sjöberg är inne i hus nummer 337 samtidigt. Jag har saknat dem, och nu ropar mamma att jag ska hämta tvätt. Typiskt mig att förbanna det goda.

Jag har världens bästa grannar. Jag och Emilia tog på oss våra bästa förlåt-miner/kläder/nagellack och bad om ursäkt för gårdagens väsen. Trots att de hade ringt på kvällen, var de hur lugna som helst. De var snarare väldigt glada över att det var folk i huset brevid, och även väldigt positiva till att det skulle fortsätta vara så. Tyngden lyftes från hjärtat. Den lilla 1kg-tyngden som fanns kvar. Nu är jag tyngdfri, och det ska jag fira med sömn. God natt!

ps. Bilder från gårdagskvällen kommer.