You can't break a broken heart, så jävla sant.För några månader sen hade jag känt mig säker, men det gör jag inte längre. Jag ligger just nu i farozonen om man säger så, big time! Bara för att jag mår så jävla bra. Tro det eller ej, men jag är genomlycklig.
Det här med jul, det är en tid då man ska umgås med de som man älskar. Men alla är inte här just nu, och om det hade varit den sortens jul hade Theo varit hemma. Maria hade inte varit i torpet, farmor och farfar hade kommit ner från Virsbo, och Malin hade kommit tillbaka. Men jag tror att jul är en tid då man ska vara tacksam för det man har, oavsett vad man saknar. Jag känner att allt det ytliga, tex småbråk, försvinner under julen och man orkar inte lägga ner energi på saker som inte är viktiga i djupet. Oavsett vad folk säger om en, så rullar det in genom ena örat och ut ur det andra, för man vet att de personer som pratar inte känner mig. De vet ingenting om hur jag har varit, var jag kommer ifrån. Vad prioriterar jag? Och vad är det som sårar mig, och som gör mig lycklig? De vet inte att jag ryser när jag hör Stran och Miranda sjunga, för de vet inte vilka Miranda och Stran är. De vet inte att även jag är som lyckligast när jag sitter med dessa människor, i ett rum som på en scen, och sjunger "chocolate", "schackles", "heartbeats" osv. Vet dessa människor om att jag är kär i chili con carne, eller att jag en dag ska gifta mig med John Legend? De som inte känner mig, det spelar absolut ingen roll vad de säger. För de har ingen aning om vad de snackar om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar