En molnig soldag, en jobbig cykeltur och en skräckfilm senare sitter jag här och analyserar påsklovet. När jag var mindre ville jag alltid att vi skulle gömma påskäggen i trädgården och ha en liten skattjakt. Det var sånt man såg på film men som vi aldrig hade haft som tradition. Vi har inte särskilt stor trädgård, men det skulle vara lite spänning tyckte jag. Och tjock som man var fick man alltid sin vilja igenom när det kom till mat, och vi gämde dem i trädgården. När vi sedan hittade påskäggen (snabbt gick det) och öppnade dem upptäckte vi till vår stora förskräckelse att någon annan hunnit före och börjat gnagt på vårt påskgodis. Myrorna! Det var så äckligt att se de krypa rundor bland godiset och frossa på det söta. Jag minns att jag grät. Om det var på grund av att jag inte tycker om insekter vet jag inte. Om det var på grund av att mitt godis var mig fråntaget vet jag inte. Men jag grät. Men mitt påskägg i år var fint, otroligt fint. Ett litet ett med några chokladbitar från chocolat. Påskharen vet hur man tillfredsställer en ung kvinna. Det lät otroligt creepy och kinky men det var inte så jag menade. Jag syftade på choklad, ingenting annat.

Dags att bege sig mot sängen så att man kan överleve den helvetiska morgondagen at school? Jag tror det. Adios

psst! Jag saknar Harry Potter.