Tears stream down your face when you loose something you cannot replace

Efter en dag av otroligt mycket segande är det underbart att åka ner till mezo och träffa de man älskar. Igår blev det dock lite för mycket sentimentala känslor, då vi kom in på ämnet döden. Man hör nästan dagligen om olika olyckor och liknande, och det är nästan alltid någon man känner som har haft en kontakt med de här personerna på ett eller annat vis. Helt plötsligt slår det mot en: Tänk om någon man själv känner kommer att dö? Det kan hända vem som helst, och det finns ingenting som säger att det inte kommer att vara någon av ens egna som står på tur! Usch, jag avskyr chock-döder. Det är en sak om det är en gammal släkting som går bort, det är jättesorgligt men man har samtidigt varit förberedd på det. När det är en ung person som dör, så får man en chock som skapar ett sådant tomrum och förvirrelse och tar en evighet att komma över. Det värsta är, att alla "mina döder" har varit chockerande. Jag avskyr att känna den känslan. Och man hade heller inte tid att säga adjö till personerna, men hur skulle man kunna göra det? Okej, nu skriver jag det:

Alla ni, ni vet vilka ni är, som gör mig lycklig och förgyller min vardag. Jag är så sjukt glad att jag träffat er och det känns verkligen som om ödet har fört oss samman, och jag tror inte ens på ödet, det betyder mycket med andra ord! Ifall det är jag som dör vill jag att Stran ska sjunga "into the west" på min begravning. Nej jag gillar inte det här inlägget så mycket, men det var samtidigt nödvändigt. Eller var det verkligen det? Jag vet inte...