Oh take me back to the start

Igår blev jag lite ledsen. Jag åkte hem till Stran för att säga adjö innan hon åker till Turkiet i en månad. När jag åkte ifrån hennes hus fick jag en klump i halsen, som jag inte alls trodde att jag skulle få. När man inte träffas på ett bra tag så märker man hur mycket en del människor betyder för en. Att sakna någon får en att komma närmare den personen, och just nu är det så många människor som jag saknar. Jag vill ha alla mina vänner och släktingar i en bur i källaren så att jag kan träffa dem när jag vill, men det hade bara varit raka vägen in på mentalsjukhuset. Och sen hade de inte mått speciellt bra av det, och det är nästan allt jag vill.

Dagen har börjat bra idag. Solen har skinit och jag har legat ute i en timme, det är underbart! Ikväll är det Sverige-Ryssland och den ses hemma hos mig med några folks. Det ska nog bli trevligt. Innan dess hade jag tänkt ägna mig åt någonting jag inte gjort på väldigt länge, nämligen ett litet hemma-spa. Jag ska sanera mig själv och lägga ansiktsmask, bodyscrub, måla naglarna, noppa ögonbrynen, raka/vaxa benen, ja allt som jag inte har hunnit med de senaste månaderna. Nu är det inte så att jag inte har rakat benen och allt det jag nämnde ovan, men jag har bara inte gjort allt på en och samma gång ordentligt. Okej, känner att det börjar bli too much information just nu men det är faktiskt en blogg om mitt liv och då får man tåla det under ytan också, that's how it is!

Nu börjar days of our lives, det har jag inte sett på säkert flera månader, undra ifall jag hänger med i handlingen? Det skulle verkligen inte förvåna mig. Ciao, eller som Stefano Dimera säger: ROLF YOU FOOL.

Vänta, mamma har åkt till läkarstationen och Gustav har åkt till jobbet. Jag är själv hemma, lycka!